Precis som man så fort man närmar sig Långholmsgatan helt plötsligt blir varse en ökad frekvens av lila jeans och dreadlocks (den sk. Hornstull-looken) så behöver man bara ta några kliv från Kungsgatan in till konserthuset för att finna en alldeles särskild dresscode, knappast att beskåda någon annanstans.
Männen har som regel alltid för stora kavajer. Inte sällan är de (karlarna) extremt gamla och skröpliga och då kan man sluta sig till att kavajen en gång historiskt passade bättre (när de hade någon slags hållning). Det är också som min kamrat uttryckte saken “en kavaj, all seasons”. Det blir desto mer pikant att denna säsong alltid är höstmurrig (samband med mellandagsreor, sannolikt). Det finns också i sig en förkärlek för lite grövre blazers i robustare och grövre material, och gärna i mönstren som utgör någon gravt färgblinds tolkning av en ortodox Savile row-fantasi. De som trots allt har något mer vårlikt en majdag som denna kör regelrättare marinblazers med guldfärgade knappar. Kroppsnära passform ska vi inte tala om ens här. Till och med en 30-nånting kille i något så chockerande modernt som en Tigerkavaj hade ärmarna vid knogarna. Fascinerande. Skjortan är med fördel en randig button down-variant som fått vara med sen da 80s. Smyckningen är förstås grälla, bredare slipsar och den udda flugan. All respekt åt de sistnämnda. Så ska jag se ut när jag är 80.
Tanterna då sen. De som är något yngre (50+) har gärna strama korta frisyrer och ofärgat grått hår, glasögon. De tar gärna på sig en filt när de går ut. Jag förstår inte ens om det är ett plagg eller om det helt enkelt är en filt. De äldre är alltid väldigt korta och små och ensamma och har plikttroget alltid programmet inköpt. Även här säger jag: respect.
