Det är 1 maj idag. Därför kom jag på att läsa Proletären, vilket blir alltmer sällan nuförtiden (den uppdateras inte så ofta och har väl i ärlighetens namn inte kommit med så mycket nya infallsvinklar sen de började konkurrera med Kamratposten om varumärket KP). Hursomhelst så är det en rolig backspegel att titta in i. Inte minst för den sakliga politiska debatten som emellanåt står att finna. Om Leijonborgs avgång heter det bl.a.:
“Hoppas nu bara att han har den goda smaken att lämna också regeringen, så att vi helt slipper se hans lismande nuna och höra hans bräkande stämma”
och sen ledarens final lite längre ner:
” Hur det går återstår att se. Men man kan alltid hoppas att det går illa. För att högerpopulism är ett otyg och för att Björklund att minst lika irriterande att se och höra.”
Jag ser fram emot en stalinistisk diktatur. Vi må få en ekonomi som är fucked och komma att satsa på ett kärnvapenprogram, men det väger väl lätt jämfört med tillsättandet av en Ledare med sex appeal. Av argumentationen ovan är det ju underförstått att denne knappast kommer tillåtas vara något annat än en snygging med bedårande stämma.
