Te på kontoret igen

Also, vi har flyttat från en missanpassad 70-talsaktig karikatyr på industrilokal gone kontorslandskap med storblommiga skärmar och allt till ett svalt Ikea-Filippa K-svennigt moderniserat kontor med märkligt placerade toaletter. Med detta följer förstås också nya tevanor. Arbetsgivaren tillhandahåller nu dels en mängd läskiga kvasiandliga tesorter (örtvarianter och andra styggelser), vitt te (en självmotsägelse väl. Den där teaffären på Hornsgatspuckeln har åtminstone anständigheten att lite så där halvt snäsa av kunder som vill ha ”rött” te och sånt som alltså de facto inte är riktigt te, gjort av blad), en lyxigare variant som jag tror heter Golden eller nåt. Jag tar en sån då och då när jag har självförtroende efter någon hyfsat genomförd arbetsuppgift. Som ni förstår är det inte så ofta. Och så den sort som det blir mest, någon slags helt okänsligt framställd vulgotyp av frukostte som en kollega sa smakade hö. Ja, gott är det inte, men det är det som oftast korresponderar med min sinnesstämning. Att jag av hänsyn heller inte riktigt vågar bekosta köksbudgeten genom att dricka fyra koppar Guld-te om dagen spelar förvisso en liten roll också.

Nästa gång ska jag ha en utläggning om den medelmåttige kontoristens val av temugg.

Summer smash

Efter en meteorologiskt väldigt tilltalande afton på Debbans uteservering som dessvärre var musikaliskt mindre tilltalande (trött hiphop) kommer man hem och sätter för första gången för säsongen på Denims sagolika Summer smash EP. Hur kan detta mästerverk få tillåtas vegetera i anonymitetens mörker en årstid som denna? Jag knyter näven i fickan och uppmuntrar varje självrespekterande dj att införskaffa och spela. Tack.

Klädsel och uppfostran

Tid att ta bladet från munnen. En vederstygglig farsot, i min oskyldiga lilla värld av blommor hitintills ett övergående oupplyst ögonblick i stilhistoriens uppåtgående spiral, har tvärtemot min tro på det goda i samhället har sanktionerats och kanoniserats offentligt (tja, av IDG, men ändå. Det är ju ett tecken på att obehagliga tendenser triumferar) och det är tid att ta till vapen (bildligt talat. Men vem vet om det fortsätter…). Jag talar naturligtvis om kavaj till jeans på herrar, och i förlängningen, den ännu värre kombinationen av kavaj/skjorta/slips och jeans. Inte minst ljusa jeans. Argumentationen gäller nu primärt folk som lämnat tonåren (som gymnasist kan och ska man komma undan med mycket dresscodesmässigt), men är ändå tämligen intersubjektivt giltig inom det västerländska epistemet (ja, grundläggande Foucaultkunskap är förutsatt) vi nu befinner oss.

First things first. Hur resonerar man när man liksom låter halva kroppen se ok ut medan den andra (i det här fallet nedre) se ut som något som låg längst ner i högen på Dressmanns 70%-rea? Tror man bara den snygga hälften syns? Att man är permanent nyhetsuppläsare, en yrkeskategori som det är förunnat att (hypotetiskt) försumma den nedre halvan av beklädnaden å det grövsta? Går den här dresscodens anhängare till sina frisörer och ber att bli klippta på halva huvudet också? Nå, jag raljerar. Men strax innan detta stadium går väl gränsen, men alla vänner av civilisation förstår att det är inte långt kvar till ytterligheter av denna typ.

Det hela är förstås enkelt att förklara i termer av lekmannaklädselns inofficiella hierarki. Denna gör gällande att om du ska ha nåt på dig som signalerar ”formalitet” i extremt vid och generös bemärkelse – börja (och sluta ofta) då med en kavaj. Hur skrynklig eller för stor eller jävlig den än må vara, har du en kavaj så är du liksom home free. Det är minsta motståndets lag – minsta möjliga uppoffring och största (förmodat) möjliga effekt. Tror de. Om man sen mot förmodan har säg en kavaj med anständig passform eller kanske till och med en välstruken skjorta så har man bara arbetat sig vidare planenligt i denna hierarki och är egentligen fortfarande på ett lågt stadium, för att uttrycka mig substansmetafysiskt (nu har vi lämnat Foucault som ni märker). Först när vi når byxan kommer nämligen testet. Här gör alltså dilettanten misstaget att tro att man kan ha vad fan som helst. Jeans, femfickorschinos, whatever. Samma sak med skorna. Jag har faktiskt så här spontant inte kunnat tänka ut vilket som ofta är värst – skorna eller byxorna. Hur ofta har du inte sett en David Brent-mellanchef komma i sin konfirmationskostym med typ grova och oputsade skor till? I stället för att uppnå effekten av att höja sin stilnivå med kostymen så uppnår man alltså i den medvetnes ögon bara ett fritt fall ner i omedvetenhetens och stillöshetens avgrund genom att sänka kostymen/skortan osv till skornas nivå. Vad jag vill få sagt är alltså i korthet: nej, det är inte snyggt/formellt/anständigt utan enbart objektivt fult och bonnigt att köra (särskilt ljusa, lite sådär raka eller halvbaggy) jeans till kavaj. Any kavaj. Du vill väl för allt i världen inte se ut som du jobbar åt IDG?

Som ni säkert har räknat ut fungerar det ovanligt väl, till skillnad från vad IDG och konserthusbesökarna än tror, omvänt. Ett par sjyssta skor kan förlåta avsaknaden av en sjysst kavaj eller cardigan. Se bara på min kamrats exempel här från i lördags. Slitna Cheap monday plus minutiöst putsade pjuck för en midsommarfest = ingen motsättning. Och eftersom the proof of the pudding is in the eating, ja, han fick nuppa också. Se och lär.

Googlingens makt

Här kommer ett metablogginlägg som varje självhatande bloggare lägger upp – vad något eländigt pervo googlat på för att hitta till just vårt lilla utrymme på nätet. Dagens söksträng lyder alltså ”äldre damer knulla”. Eniro var redskapet som fått äran att hjälpa denne man (det kan vi ju anta) att hitta information av kinkyerotisk natur.

Kan tänka mig att de äldre damerna har refererats till i vår tråkiga trendspaning på Konserthuset och ordet knulla har vi säkert kostat på oss någon gång i ett försök att vara lite häftiga så där.

En tråkig afton i en kontorists liv

Ja men det här var väl en jävligt tråkig dag? Gatorna fylls av studenter som åker lastbilsflak och lyssnar på Sommartider hej hej (vill minnas att Onkel Kånkel gjort en version som heter Homotider – det hade faktiskt varit kul om de substituerat Gessles tristlåt med den men humor verkar man inte ha på de där flaken. Det vittnar de för stora Dressmannkostymerna om) och skvätter öl på andra trafikanter. Jag hade fult sjå att undvika att min ljusblå cardigan fläckades. Det var säkert någon tråkig sån där Blågul starköl också. Jag menar, ska mina kläder skvättas ner ska det vara av Rasputin stout.

Nu försöker jag med desperata medel (te och Dave Weckl) mota bort tanken på att döden kommit än dag närmare.

Kontorsscenario II

Så idag skulle jag ta eftermiddagsteet som vanligt, efter ett fint battlande med datastrukturslängder. Men telådan (ja, vi har sen förra bloggen inte originalförpackningen i papp med tepåsar utan en större låda med fack), var tom på svarta Earl grey.  Helt kallblodigt kände jag då på en övre hylla med handen (alltså i min sura kollegas hemliga gömma), fann mycket riktigt en påse av nämnda te och kunde skrockande inta den heta drycken.

Trendspaning Konserthuset

Precis som man så fort man närmar sig Långholmsgatan helt plötsligt blir varse en ökad frekvens av lila jeans och dreadlocks (den sk. Hornstull-looken) så behöver man bara ta några kliv från Kungsgatan in till konserthuset för att finna en alldeles särskild dresscode, knappast att beskåda någon annanstans.

Männen har som regel alltid för stora kavajer. Inte sällan är de (karlarna) extremt gamla och skröpliga och då kan man sluta sig till att kavajen en gång historiskt passade bättre (när de hade någon slags hållning). Det är också som min kamrat uttryckte saken ”en kavaj, all seasons”. Det blir desto mer pikant att denna säsong alltid är höstmurrig (samband med mellandagsreor, sannolikt). Det finns också i sig en förkärlek för lite grövre blazers i robustare och grövre material, och gärna i mönstren som utgör någon gravt färgblinds tolkning av en ortodox Savile row-fantasi. De som trots allt har något mer vårlikt en majdag som denna kör regelrättare marinblazers med guldfärgade knappar. Kroppsnära passform ska vi inte tala om ens här. Till och med en 30-nånting kille i något så chockerande modernt som en Tigerkavaj hade ärmarna vid knogarna. Fascinerande. Skjortan är med fördel en randig button down-variant som fått vara med sen da 80s. Smyckningen är förstås grälla, bredare slipsar och den udda flugan. All respekt åt de sistnämnda. Så ska jag se ut när jag är 80.

Tanterna då sen. De som är något yngre (50+) har gärna strama korta frisyrer och ofärgat grått hår, glasögon. De tar gärna på sig en filt när de går ut. Jag förstår inte ens om det är ett plagg eller om det helt enkelt är en filt. De äldre är alltid väldigt korta och små och ensamma och har plikttroget alltid programmet inköpt. Även här säger jag: respect.

Dåligt I

Så vi vänder idag den kritiska blicken mot bandnamn. Dåligt namn 1) sett på affisch på St Eriksgatan: Brothers Lionheart. Japp. Var det jämt skägg när ni skulle välja mellan det och ”Lotta on the troublemakerstreet” eller kanske ”Emil in maplemountain”? Herre, nåd.

2) Sett på Myspace, denna samlingsplats för kassa band med pretentioner. The chakras.  Vad tänker man då? Att man är 15 år och har läst lite i Hesses Siddharta eller? Please, please, stop.

Sakliga politikdebattörer, förena eder

Det är 1 maj idag. Därför kom jag på att läsa Proletären, vilket blir alltmer sällan nuförtiden (den uppdateras inte så ofta och har väl i ärlighetens namn inte kommit med så mycket nya infallsvinklar sen de började konkurrera med Kamratposten om varumärket KP). Hursomhelst så är det en rolig backspegel att titta in i. Inte minst för den sakliga politiska debatten som emellanåt står att finna. Om Leijonborgs avgång heter det bl.a.:

”Hoppas nu bara att han har den goda smaken att lämna också regeringen, så att vi helt slipper se hans lismande nuna och höra hans bräkande stämma”

och sen ledarens final lite längre ner:

” Hur det går återstår att se. Men man kan alltid hoppas att det går illa. För att högerpopulism är ett otyg och för att Björklund att minst lika irriterande att se och höra.”

Jag ser fram emot en stalinistisk diktatur. Vi må få en ekonomi som är fucked och komma att satsa på ett kärnvapenprogram, men det väger väl lätt jämfört med tillsättandet av en Ledare med sex appeal. Av argumentationen ovan är det ju underförstått att denne knappast kommer tillåtas vara något annat än en snygging med bedårande stämma.

Verdi på nytt

Buccaneer är nån slags dancehall-man. Han har gjort en fantastisk version på nån av Manricos arior ur Verdis Il trovatore. Hör här bara vad en tung snubbe säger och lyssna sen:

Komputer säger:
buccaneer är cp
Komputer säger:
han ba : gal yuh nah borrow and gal yuh nah beg gal yuh nah easy to spread your leg
Komputer säger:
inna opera tone

Kan inte rekommendera detta högt nog!

Blotta tanken på att sen framföra alstret, på tung dialekt och med direkta knullreferenser i texten till bibehållet autentiskt Verdi-komp på själva operan, inför ett auditorium av gubbar i för stora kavajer i halv excentriska material och kutryggiga vithåriga små äldre damer (en dag kommer det en egen krönika om de bisarra kroppsuppfattningarna seniorerna som går på musikfinkultur har) är också helt ljuvlig.