Tid att ta bladet från munnen. En vederstygglig farsot, i min oskyldiga lilla värld av blommor hitintills ett övergående oupplyst ögonblick i stilhistoriens uppåtgående spiral, har tvärtemot min tro på det goda i samhället har sanktionerats och kanoniserats offentligt (tja, av IDG, men ändå. Det är ju ett tecken på att obehagliga tendenser triumferar) och det är tid att ta till vapen (bildligt talat. Men vem vet om det fortsätter…). Jag talar naturligtvis om kavaj till jeans på herrar, och i förlängningen, den ännu värre kombinationen av kavaj/skjorta/slips och jeans. Inte minst ljusa jeans. Argumentationen gäller nu primärt folk som lämnat tonåren (som gymnasist kan och ska man komma undan med mycket dresscodesmässigt), men är ändå tämligen intersubjektivt giltig inom det västerländska epistemet (ja, grundläggande Foucaultkunskap är förutsatt) vi nu befinner oss.
First things first. Hur resonerar man när man liksom låter halva kroppen se ok ut medan den andra (i det här fallet nedre) se ut som något som låg längst ner i högen på Dressmanns 70%-rea? Tror man bara den snygga hälften syns? Att man är permanent nyhetsuppläsare, en yrkeskategori som det är förunnat att (hypotetiskt) försumma den nedre halvan av beklädnaden å det grövsta? Går den här dresscodens anhängare till sina frisörer och ber att bli klippta på halva huvudet också? Nå, jag raljerar. Men strax innan detta stadium går väl gränsen, men alla vänner av civilisation förstår att det är inte långt kvar till ytterligheter av denna typ.
Det hela är förstås enkelt att förklara i termer av lekmannaklädselns inofficiella hierarki. Denna gör gällande att om du ska ha nåt på dig som signalerar ”formalitet” i extremt vid och generös bemärkelse – börja (och sluta ofta) då med en kavaj. Hur skrynklig eller för stor eller jävlig den än må vara, har du en kavaj så är du liksom home free. Det är minsta motståndets lag – minsta möjliga uppoffring och största (förmodat) möjliga effekt. Tror de. Om man sen mot förmodan har säg en kavaj med anständig passform eller kanske till och med en välstruken skjorta så har man bara arbetat sig vidare planenligt i denna hierarki och är egentligen fortfarande på ett lågt stadium, för att uttrycka mig substansmetafysiskt (nu har vi lämnat Foucault som ni märker). Först när vi når byxan kommer nämligen testet. Här gör alltså dilettanten misstaget att tro att man kan ha vad fan som helst. Jeans, femfickorschinos, whatever. Samma sak med skorna. Jag har faktiskt så här spontant inte kunnat tänka ut vilket som ofta är värst – skorna eller byxorna. Hur ofta har du inte sett en David Brent-mellanchef komma i sin konfirmationskostym med typ grova och oputsade skor till? I stället för att uppnå effekten av att höja sin stilnivå med kostymen så uppnår man alltså i den medvetnes ögon bara ett fritt fall ner i omedvetenhetens och stillöshetens avgrund genom att sänka kostymen/skortan osv till skornas nivå. Vad jag vill få sagt är alltså i korthet: nej, det är inte snyggt/formellt/anständigt utan enbart objektivt fult och bonnigt att köra (särskilt ljusa, lite sådär raka eller halvbaggy) jeans till kavaj. Any kavaj. Du vill väl för allt i världen inte se ut som du jobbar åt IDG?
Som ni säkert har räknat ut fungerar det ovanligt väl, till skillnad från vad IDG och konserthusbesökarna än tror, omvänt. Ett par sjyssta skor kan förlåta avsaknaden av en sjysst kavaj eller cardigan. Se bara på min kamrats exempel här från i lördags. Slitna Cheap monday plus minutiöst putsade pjuck för en midsommarfest = ingen motsättning. Och eftersom the proof of the pudding is in the eating, ja, han fick nuppa också. Se och lär.
